Skriftsystem
Det fornengelska alfabetet
Fornengelskan anpassade det latinska alfabetet med bokstäver som ash (æ), eth (ð), thorn (þ) och wynn (ƿ). Tidiga texter använde även anglosaxiska runor, medan moderna studieutgåvor ofta lägger till makron och punktförsedda bokstäver för att förtydliga vokallängd och uttal.
A
a · /ɑ/
A med makron
ā · /ɑː/
Ash
æ · /æ/
Ash med makron
ǣ · /æː/
B
b · /b/
C
c · /k ~ tʃ/
D
d · /d/
Eth
ð · /θ ~ ð/
E
e · /e/
E med makron
ē · /eː/
F
f · /f ~ v/
G
g · /ɡ ~ j ~ ɣ/
H
h · /h ~ x ~ ç/
I
i · /i/
I med makron
ī · /iː/
L
l · /l/
M
m · /m/
N
n · /n/
O
o · /o/
O med makron
ō · /oː/
P
p · /p/
R
r · /r/
S
s · /s ~ z/
T
t · /t/
Thorn
þ · /θ ~ ð/
U
u · /u/
U med makron
ū · /uː/
Wynn
w · /w/
X
x · /ks/
Y
y · /y/
Y med makron
ȳ · /yː/
Räkneord
Fornengelska tal
Jämför normaliserade romerska tal med representativa fornengelska grundtal. Räkneorden kan variera efter genus, kasus, dialekt, handskrift och modern utgåva.
Så fungerar det
Så fungerar fornengelsk grammatik
Fornengelskan använde böjningsändelser för att markera ordens funktion. Därför ändrade substantiv, adjektiv, pronomen och verb form oftare än i modern engelska.
Fyra huvudkasus
Ändelser för nominativ, ackusativ, genitiv och dativ visar hur substantiv, adjektiv och pronomen fungerar i en sats.
Grammatiskt genus
Substantiv tillhör maskulina, feminina eller neutrala klasser, och tillhörande ord ändrar ändelse för att kongruera.
Starka och svaga verb
Starka verb ändrar ofta stamvokal, medan svaga verb vanligen bildar preteritum med ett dentalt suffix.
Utforska en kort fras
Välj ett ord ur en traditionell fornengelsk hälsning för att se dess form och funktion.
wes · var
Imperativ i andra person singular av wesan, ”att vara”.
“ Wes þū hāl ” — Var väl.
Utveckling
Från det anglosaxiska England till medelengelska
Följ fornengelskan från dess tidiga regionala varieteter via den litterära västsaxiska traditionen till de förändringar som tog fart efter normandernas erövring.
cirka 450–850 e.Kr.
Tidig fornengelska
Västgermanska varieteter som fördes till Britannien av angler, saxare och jutar utvecklades till regionala fornengelska dialekter. Tidig skrift använde både runor och det anpassade latinska alfabetet.
cirka 850–1066 e.Kr.
Sen fornengelska
Västsaxiska blev framträdande i bevarade litterära handskrifter, medan merciska, northumbriska och kentiska förblev viktiga regionala dialekter.
cirka 1066–1150 e.Kr.
Övergången till medelengelska
Efter normandernas erövring omformade kontakten med franskan och fortsatta interna förändringar ordförråd, stavning och böjning, vilket ledde mot medelengelska varieteter.
Jämförelse
Fornengelska och modern engelska
Många vanliga engelska ord visar fortfarande sina fornengelska rötter trots århundraden av ljud- och stavningsförändringar.
Referenser
Datum och former är kortfattade studiehänvisningar. Stavningen varierar mellan handskrifter, dialekter och moderna utgåvor.
- Unicode Consortium, tabeller över latinsk skrift
- Old English Online, språkkurs och historia
- Bosworth–Toller Anglo-Saxon Dictionary
- Peter S. Baker, Introduction to Old English, 3:e upplagan