Fé
f · /f/
rikedom, boskap
Yngre futhark
Yngre futhark är det runalfabet som användes i Skandinavien under större delen av vikingatiden. Dess 16 långkvistrunor är en förenklad, senare form av äldre futhark.
16 runor · cirka 700–1100-talet e.Kr.
Úr
u · /u(ː)/
regn
Þurs
þ · /θ/
jätte
Óss
o · /o(ː)/
gud, en av asarna
Reið
r · /r/
ritt, resa
Kaun
k · /k/
sår, böld
Hagall
h · /h/
hagel
Nauðr
n · /n/
nöd, trångmål
Íss
i · /i(ː)/
is
Ár
a · /a(ː)/
år, skörd, överflöd
Sól
s · /s/
sol
Týr
t · /t/
guden Tyr
Bjarkan
b · /b/
björk
Maðr
m · /m/
man, människa
Lögr
l · /l/
vatten, sjö
Ýr
ʀ · possibly /ʀ/
idegran
Historia
Yngre futhark utvecklades ur äldre futhark omkring 700-talet e.Kr. och minskade antalet runor från 24 till 16. Långkvistformerna användes i de flesta runinskrifter i Skandinavien under vikingatiden.
Efter vikingatiden anpassades runraden på nytt till de medeltida runorna och senare till dalrunorna, som användes i delar av Sverige in på tidigt 1900-tal.
Källor
Teckenordning och former följer Unicode; namn och ljud har rekonstruerats utifrån runologiska källor.
- Unicode Consortium, Runic (U+16A0–U+16FF)
- Michael P. Barnes, Runes: A Handbook (2012)