Fehu
f · /f/
boskap, flyttbar rikedom
Äldre futhark
Äldre futhark är det äldsta kända runalfabetet. Det användes för att skriva tidiga germanska språk i norra Europa.
24 runor · 100–700-talet e.Kr.
Uruz
u · /u(ː)/
uroxe
Thurisaz
þ · /θ ~ ð/
jätte eller turs
Ansuz
a · /a/
gud, en av asarna
Raidho
r · /r/
ritt, resa
Kenaz
k · /k/
fackla eller sår
Gebo
g · /ɡ/
gåva
Wunjo
w · /w/
glädje
Hagalaz
h · /h/
hagel
Nauthiz
n · /n/
nöd, trångmål
Isaz
i · /i(ː)/
is
Jera
j · /j/
år, skörd
Eihwaz
ï · possibly /x/
idegran
Perthro
p · /p/
okänd betydelse
Algiz
z · /z/
möjligen älg
Sowilo
s · /s/
sol
Tiwaz
t · /t/
guden Tiwaz
Berkano
b · /b/
björk
Ehwaz
e · /e/
häst
Mannaz
m · /m/
person, människa
Laguz
l · /l/
vatten, sjö
Ingwaz
ŋ · /ŋ/
guden Ing
Dagaz
d · /d/
dag
Othala
o · /o(ː)/
ärvd egendom
Historia
Namnet futhark kommer från de första sex runorna i den traditionella följden: f, u, th, a, r och k. Äldre futhark förekommer i germanska inskrifter från ungefär 100-talet till 700-talet e.Kr. på föremål av metall, sten, ben och trä.
Runraden förändrades senare i olika regioner. I England och Frisland utökades den till anglosaxisk futhorc, medan den i Skandinavien utvecklades till yngre futhark med 16 runor, som användes under större delen av vikingatiden.
Källor
Teckenordning och former följer Unicode; namn och ljud har rekonstruerats utifrån runologiska källor.
- Unicode Consortium, Runic (U+16A0–U+16FF)
- Michael P. Barnes, Runes: A Handbook (2012)